Kris på riktigt

Allt eftersom jag reser runt här i USA, är en sak helt klar och tydlig; det här med ekonomin är inte bra. I Sverige och Europa är min känsla att konjunkturen ofta sägs vara dålig i tidningar medan det inte märks så mycket för gemene man. Här, där jobbet alltid sitter löst och man är ansvarig för sitt eget liv nästan fullt ut, märks det på ett helt annat sätt.

• Jag träffar människor som inte går i pension för att aktierna gått ner.
• Jag har bekanta som går tillbaka från pensionen och letar jobb för att pensionspengarna försvunnit i börs- och fastighetsnedgångar.
• Jag hör talas om vänner som fått sälja både ett, två och tre hus och nu sitter i lägenheter.
• En av sex amerikaner har svårt att äta sig mätta varje dag, inklusive många barn.
• Alla är tydliga med att man är glad att man har ett jobb alls.
• Topp 5 procent i inkomstligan stod för 37 procent av konsumentinköpen i augusti, vilket betyder att det finns många, många som inte göra något annat än betalar hyran och bor, det vill säga precis överlever.

Därutöver har vi sjukvård, där en försäkring kan kosta uppåt 1.000 dollar per månad och person, om man inte är väldigt ung och frisk. Lös det på en ensamstående mamma i servicebranschen med två barn!

Sjukvårdsdjungeln gör vidare att om man väl är ”covered” byter man inte jobb i första taget. Många behåller tråkiga och meningslösa arbeten för att de sitter fast i sjukdom, vilket är fallet för en släkting till den vän jag bor hos nu. Hans fru har bröstcancer, och som tur är täcker företagsförsäkringen det—men det betyder också att han inte kan byta jobb, för då tappar han skyddet som är knutet till anställningen.

Det här gör att det är tydligt för många att något måste göras, men ingen vet riktigt vad.

Illegala latinamerikaner ska sparkas tillbaka över gränsen säger någon, Obama vill skapa konstgjorda men nyttiga jobb genom att bygga infrastruktur, en tredje kraft vill tvinga lagstiftarna att backa på en lag som skall hålla nere giftig ozon i städerna för det förhindrar att jobb försvinner.

Oavsett vad man tycker om de här åtgärderna, så är det väldigt mycket i mina ögon en fråga om att putsa på ytan. Det talas väldigt lite om djupare strukturella förändringar, om att ändra sättet att tänka. Till viss del beror det naturligtvis på att kongressen har republikansk majoritet medan presidentämbetet är demokratiskt – det blir svårt att få något gjort alls.

Samtidigt är det tydligt att det är kris för kunskapsarbetaren. Speciellt tydligt är detta i San Francisco-området och Silicon Valley, där jag är just nu. Osäkerheten om att få behålla jobbet är stor, samtidigt som artiklar upp och ner beskriver hur tråkigt och meningslöst många tycker arbetet är.

Det pratas vidare ganska lite om produktiviteten i tidningar och media, men när jag pratar med vänner, bekanta och folk på stan så inser många att här måste något göras. Det behöver bli effektivt och roligt på jobbet.

För mig, i all min blåögda naivitet, är svaret åtminstone till delar ganska enkelt. Det behövs en omsvängning i hur vi ser på arbete och en fördjupad förståelse för vad det är som driver kunskapsarbetaren framåt.

Goda exempel från Google och Yahoo samt små agila organisationer i allmänhet behöver spridas på bred front. Vi ser regelbundet produktivitetsförbättringar på 25 procent kortsiktigt upp till 200-300 procent på längre sikt vid införandet av ett agilt arbetssätt (och det finns de som hävdar 800 procent). Naturligtvis inte utan ordentliga investeringar, men det går.

Google, agile, Yahoo och annat är bra, men vi pratar fortfarande om en försvinnande liten promille av alla arbetsplatser som är färgade av nya arbetssätt och tänkesätt.
Problemet i ett större perspektiv är att de allra flesta organisationer och företag sitter fast i hierarkier, strukturer och ledarskapsprinciper som uppfanns i mitten av 1800-talet. De förfinades i mitten av 1950-talet, men är i grunden desamma.

TV-serier som ”The Office” är roliga för att det finns alltför många som känner igen sig i dumheterna. Och så länge stora delar av befolkningen känner igen sig kommer aldrig ekonomin i det här landet (eller andra länder) att förbättra sig nämnvärt. Speciellt inte i en global värld, där det alltid står tio konkurrenter och väntar på att få göra jobbet istället.

Alltså: dags att sluta skratta åt ”The Office” och börja göra något åt det. Läs Stephen Denning, Stephen Covey och många fler och börja agera åt rätt håll. I det här fallet har agile en hel del av svaren på hur det skall gå till. Det har gjorts förut och kan göras hos dig också. Sätt igång!

Lucas film, ett exempel på ett företag och bransch det går bra för, har gett oss följande ord:

Do or do not, there is no try.
– Yoda

Alltså, sluta prata, gör det bara.

Per-Magnus Skoogh har många års erfarenhet av att använda och införa agila processer och arbetssätt. Han var bland de allra första i Sverige med att börja använda formellt definierade agila arbetssätt, när han för knappt 15 år sedan började arbeta med DSDM/atern. Sedan dess har Per-Magnus använt olika agila tekniker från Scrum till XP i projekt i Sverige, Tyskland och England. Idag hjälper han och hans kollegor olika kunder med att ta till sig agila tekniker av olika sorter med en fokus på ökad verksamhetsnytta.

blog: www.magile.org/pmblog
twitter: twitter.com/pmskoogh   
book: www.agile4managers.com
e-mail: per-magnus@mpeira.se

Ser du någon kommentar som du tycker är kränkande eller olaglig? Då kan du anmäla den här >>